Sovmorgon!! (=Nils, vår NO-lärare, är sjuk, men iaf:D)
| Idag trodde jag skulle bli en jättebra dag. Vi hade sovmorgon till 9.30 med Idrott som första lektion, sedan Engelska och Arts innan vi slutar. Men Icke-sa-Nicke, det här var en av de absolut värsta dagarna ävaa :/ Dagen börjar med att jag kommer i tid med en sekunds mellan mig och anmärkning på Schoolsoft (okej, det bryr jag mig inte om, men jag hade verkligen ansträngt mig för att komma i tid). Den här gången är det stationsgympa med tre lag. Ultimate fresbee + fotboll varvas med HK i myshörnan. Vi har samma lag som förra gången, vilket innebär att jag, Amish, Lina, Anders, Anton och Casper är i samma lag. Idrott är så könsdiskriminerande. K-Ö-N-S-D-I-S-K-R-I-M-I-N-E-R-A-N-D-E. Vi börjar spela. Jag är ganska bra på fotboll, där gjorde jag två mål, men i ultimate fresbee (som blev ultimate basketball när vår käre idrottslärare Simon glömde fresbeen) är jag inte bra i, inte när alla killar envisas med att köra långpassningar som det är omöjligt att fånga på volley (om man inte tar bollen på volley blir det andra lagets boll). Men det har fan inte med saken att göra, jag och Lina (märk väl, de enda tjejerna i laget) fick nästan ingen pass ÖVER HUVUD TAGET, trots att vi till slut skrek av våra lungors fulla kraft när vi stod fria 2 m framför korgen, medans bollinehavaren är 5m ifrån (och såklart kille) och helt blockerad. Och gissa vad den dumme fan gör?! Han tar skottet I ALLA FALL!! Hur kan han ens göra så?! Jag skriker mina stämband till döds och djäveln skjuter själv?! Inser han inte hur förnedrande det är mot mig? Och så här var det hela tiden. När det blev dags för vattenpaus var jag så otroligt förtvivlad, arg och ledsen. Jag höll nästan tårarna tillbaka. Aldrig tidigare har jag blivit så förolämpad, och det här var killar som jag har ett avspänt och bra förhållande till. Jag anses också vara bäst (inom prestation) i Idrott av tjejerna. VAFAN??! Lina kände det också, så medans jag samlade mig talade hon ut med Amish (som var vår lagledare, ALLA lagledare var KILLAR). Efter det blev det en omedelbar förändring, Amish skrek hela tiden "Se Elin, Se Lina" och han passade oss också. Och så klart började de andra passa oss. Amish passar tjejerna så då får väl vi också ta och göra det. (Och Anders, som jag syftade på i exemplet två stycken upp, gjorde inte mål under hela lektionen). Men den press de oundvikligen lägger på oss blir för stor för mig. När de nu känner (förutom Amish, han uppmuntrade dem verkligen) att de sänkt sig till att passa oss så står de där när de passat och ger oss en blick som så tydligt säjer "men gör mål då! Du som tjatat om bollen så mycket, gör mål då och visa att du är värd passningen". Jag trodde aldrig att jag skulle höra mig själv säja det här, men Idrott är inte på liv och död! Den pressen kombinerat med att jag inte gör mål och nästan alla passningar blir fel + att Amish ser allt + att han fortsätter uppmuntra mig (gud vad jag uppskattar det) fick mig att totalt bryta ihop. När Filip, en schysst kille i andra laget, råkar fälla mig (och blir helt nåjig och säjer förlåt varvat med hur gick det varje mikrosekund (okej, jag erkänner, det var snällt)) och råkar krossa min lilltå blir det den ursäkt min kropp letat efter. Jag känner hur strupen snörs ihop och jag börjar, medans tårarna svämmar över, halta bort mot omklädningsrummet. Amish blir jätteorolig och skriker "vänta, Elin har skadat sig" och springer i kapp och frågar hur gick det, hur mår du, ta den tid du behöver, hur gick det. Lina och Anna (som spelar i motståndarlaget) följer med mig ut. Där sätter jag mig bara och kämpar mot tårarna som bara vill rinna över. Jag spyr ut mina känslor, och tillsammans sitter vi och bokstavligen kastar skit över den manliga delen av klassen. När allt kommer omkring är det min stolthet (som är det mest kännsliga hos mig) som blivit totalt massakerad. När jag går tillbaka (det blir vår tur i myshörnan), är det ingen av killarna som säjer något. Jag tror att det förstod ganska bra, och jag uppmuntrade inte heller precis till något som helst meningsutbyte. Även fast jag kände mer än såg Amishs blickar i ryggen. När lektionen slutar springer han iväg fort som fan, men stannar vid utgången så att vi går ut tillsammans. Där frågar han hur det gick igen oc jag svarar "jo, det gick bra...tack för att du passade". Jag kom inte på något bättre, men samtidigt var det verkligen så jag kände. Senare när vi gick tillbaka till skolan och Amish går bakom mig, har jag hur han säjer med extra hög röst "asså, Elin va värsta Zlatan, jag lovar, hon gjorde mål hela tiden". Jag vänder mig om och ger honom ett litet leende och säjer "haha, psaaajk! jag gjorde ett mål"."Nej, jag lovar (säjer han med en blick på de andra killarna som står där och tittar mot honom som om han vore värsta guden (och trots mina känslor så stör jag mig så himla mycket på det, och han är verkligen ingen gud!)) du gjorde ju mål hela tiden!" Jag tror bara han försökte be om ursäkt på sitt sätt. Sen på engelskan satte han sig framför mig och pratar med mig hela tiden, skojar, skämtar, frågar om vilket krig jag skrev om och blablabla. Blablabla. Under musiken var han extremt uppmärksamhetskrävande och skulle få mig att titta på mig hela tiden och började med sina sexskämt/historier. Han var så jobbig så det var inte sant, men det orkar jag inte gå in på nu. Ögonlocken klistrar nästan ihop sig nu:P (går kanske att märka i texten:)) Ses! |
Kommentarer
Trackback
